2017-05-22

Bättre och billigare vård möjlig med torra blodprover

En droppe blod på ett filterpapper, låt torka och lagra i millimeterstora cirklar för framtida diagnostik – betydligt enklare än dagens resurskrävande metod med nedfrysta blodprover i plaströr. Uppsalaforskare visar i en ny studie, där de testat att mäta 92 olika proteiner på torkade prover, att metoden har stor potential att spara resurser till förmån för tidig diagnostik och behandling.

Sparade blodprover är av yttersta vikt för att hitta sjukdomsmarkörer som kan användas för att detektera sjukdomar tidigt, när de fortfarande är möjliga att bota. Idag sparas provrör med förhållandevis stora volymer blodplasma (milliliter) i stora energislukande frysar vid -80oC. Patienten måste först ta sig till en vårdinrättning, där en utbildad sjuksköterska tar ett venöst blodprov som skickas till ett labb för plasmaseparering genom centrifugering. Efter detta kan provet analyseras och/eller sparas i en biobank för framtida studier. En resurskrävande metod som innebär att exempelvis Akademiska sjukhuset idag sparar endast en procent av alla prover i en biobank, resten kasseras efter en första analys.

Den nya metoden skulle kunna förändra denna situation radikalt och få en avgörande betydelse för utvecklingen av framtidens sjukvård. Studien visar att mycket lite händer med proteinerna när de torkar. I många fall förblir helt oförändrade efter 30 år, eller ändras bara minimalt. Torkade prover skulle följaktligen kunna användas för sjukvårdens rutinkontroller, inom den snabbt växande servicelabsektorn där man kan undersöka sitt hälsotillstånd utan att engagera sjukvården samt för att bygga mycket storskaliga biobanker. Kostnaderna inom vården skulle minska drastiskt, fler prover skulle kunna analyseras och en stor andel av de tagna proverna skulle kunna sparas.

- Det här betyder dels att man själv enkelt kan sticka sig i fingret och skicka in en torkad blodfläck med post. Det blir också möjligt att till en minimal kostnad bygga gigantiska biobanker. Vilket innebär att man kan ha prover redan tagna när en patient insjuknar vilket underlättar tidig diagnos och bättre möjlighet att bota, säger Ulf Landegren, professor i molekylär diagnostik och forskningsledare.

I den aktuella studien analyserade forskarna torkade blodfläckar, dels nyligen insamlade och dels sådana som förvarats upp till 30 år i de svenska eller danska biobankerna med torkade blodfläckar som insamlas från alla nyfödda för screening av ett tjugotal medfödda metaboliska sjukdomar. De två biobankerna förvarar sina torkade blodfläckar vid olika temperaturer; den svenska vid +4 oC och den danska vid -24 oC. Proverna användes för att analysera nivåer av 92 proteiner med relevans inom onkologi. Dessutom inkluderades våta plasmaprover som förvarats vid -70 oC under motsvarande tidsperiod. Utöver detta genomfördes en omfattande studie av vad som händer med proteinerna under själva intorkningsprocessen för att kunna urskilja effekterna av långtidsförvaringen.

- Våra slutsatser är att vi med mycket hög precision och känslighet kan mäta nivåer av 92 protein med PEA-teknologi i de små utstansade diskarna av en torkad blodfläck. Själva intorkningsprocessen har en obetydlig inverkan på de olika proteinerna och effekten är reproducerbar vilket gör att den kan tas med i beräkningen, säger Johan Björkesten, doktorand vid Uppsala universitet och försteförfattare till studien.

Fördjupning och metod:
Intresset att via biobanker söka efter proteiner eller RNA-molekyler som på ett dynamiskt sätt kan återspegla sjukdomsförlopp ökar starkt. Provinsamlingar med många regelbundet tagna prover från samma individer är av stor betydelse för att identifiera den här typen av biomarkörer. Två fördelar med detta är att individer kan verka som sina egna kontroller, och de många insamlade proverna ökar möjligheten att efter ett insjuknande hitta patientprover som tagits innan sjukdomen brutit ut, i en fas när tidig diagnostik kan omsättas i terapeutisk nytta. En förutsättning för detta är att ett stort antal prover samlas in regelbundet från många individer, något som ställer höga krav på låga kostnader för enskilda prover och på att hela processen från provtagning till förvaring är mycket enkel, helst utan krav på inblandning av sjukvårdspersonal.

Användningen av torkade blodprover innebär en rad fördelar jämfört med ”våta” prover. Några exempel på detta är minimal påfrestning för patienten eftersom det räcker med ett litet stick i fingret som patienten kan ta hand om själv, låg kostnad för insamling och förvaring, inget krav på högutbildad personal vid provtagningen, möjlighet att skicka prover med vanlig post samt enkla förvaringsbetingelser. En av de stora begränsningarna med torkade prover har varit den lilla provmängden vilket exkluderar många traditionella analysmetoder.

Långtidsförvaring av torkade blodfläckar påverkar detekterbarheten hos vissa proteiner mer än andra. De flesta proteinerna förblir helt oförändrade efter 30 år eller förändras minimalt, medan uppmätta nivåer av vissa proteiner minskar så att halva mängden återstår efter en period på mellan 10 och 50 år. Vi har också funnit att en lägre förvaringstemperatur är att föredra för de proteiner som påverkas av förvaring. Vid jämförelsen mot att förvara våt plasma vid -70 oC fann vi att detta bevarade proteinerna bättre än att förvara torkade blodfläckar vid -24oC. Den här delen av analysen försvårades dock av ett antal förväxlingsfaktorer vilket gör slutsatsen mindre tillförlitlig.

PEA-metoden (proximity extension assay), går att detektera nivåer av 96 proteiner (inklusive 4 kontroller) från en 1,2 mm i diameter utstansad disk från en blodfläck intorkad på filterpapper (eng. dried blood spot, DBS). PEA bygger på forskning vid Uppsala universitet och har utvecklats till den kommersiella produkten Proseek Multiplex av Uppsalaföretaget Olink. Företaget har hittills använt metoden för att analysera en kvarts miljon våta plasmaprover.

Referens: Björkesten, et al. Stability of Proteins in Dried Blood Spot Biobanks. Molecular & Cellular Proteomics. DOI. 10.1074/mcp.RA117.000015

För mer information, kontakta: Ulf Landegren, professor, tel: 070-896 2604, [email protected]/* */!function(t,e,r,n,c,a,p){try{t=document.currentScript||function(){for(t=document.getElementsByTagName('script'),e=t.length;e--;)if(t[e].getAttribute('data-cfhash'))return t[e]}();if(t&&(c=t.previousSibling)){p=t.parentNode;if(a=c.getAttribute('data-cfemail')){for(e='',r='0x'+a.substr(0,2)|0,n=2;a.length-n;n+=2)e+='%'+('0'+('0x'+a.substr(n,2)^r).toString(16)).slice(-2);p.replaceChild(document.createTextNode(decodeURIComponent(e)),c)}p.removeChild(t)}}catch(u){}}()/* */, Johan Björkesten, doktorand, [email protected]/* */!function(t,e,r,n,c,a,p){try{t=document.currentScript||function(){for(t=document.getElementsByTagName('script'),e=t.length;e--;)if(t[e].getAttribute('data-cfhash'))return t[e]}();if(t&&(c=t.previousSibling)){p=t.parentNode;if(a=c.getAttribute('data-cfemail')){for(e='',r='0x'+a.substr(0,2)|0,n=2;a.length-n;n+=2)e+='%'+('0'+('0x'+a.substr(n,2)^r).toString(16)).slice(-2);p.replaceChild(document.createTextNode(decodeURIComponent(e)),c)}p.removeChild(t)}}catch(u){}}()/* */, Masood Kamali-Moghaddam, forskare, tel: 018-471 4454, [email protected]/* */!function(t,e,r,n,c,a,p){try{t=document.currentScript||function(){for(t=document.getElementsByTagName('script'),e=t.length;e--;)if(t[e].getAttribute('data-cfhash'))return t[e]}();if(t&&(c=t.previousSibling)){p=t.parentNode;if(a=c.getAttribute('data-cfemail')){for(e='',r='0x'+a.substr(0,2)|0,n=2;a.length-n;n+=2)e+='%'+('0'+('0x'+a.substr(n,2)^r).toString(16)).slice(-2);p.replaceChild(document.createTextNode(decodeURIComponent(e)),c)}p.removeChild(t)}}catch(u){}}()/* */


Pressmeddelandet skickades med Mynewsdesk

CONTACT WEBMASTER | SHARE
EU Vinnova